fruindigo

Jag kan inte styra tankarna.

Kan inte fokusera.

En bakomliggande känsla av att det är något jag saknar.

Någon jag saknar.

Som en molande värk.

Hur kan det vara så efter såhär många år?

Efter sju år, skulle jag tro att det är.

Mitt hjärta har glömt all besvikelse och

mina kinder har glömt tårarna

Du orsakade mig.

För du fick mitt hjärta att bulta

och mina kinder att blossa

som ingen annan förr

eller senare.

Varje gång vi ses nu är de känslorna borta

men jag är upprymd ändå efteråt

mina synapser tycks inte ha glömt

tänker att vi måste ses oftare

för att det är bra för mig

att möta verkligheten lite oftare

istället för drömmen

Den dröm som jag drömmer nu

den molande värk jag känner

som en dagdröm som inte riktigt kommer ut

utan bara trängs i huvudet,

i min kropp,

som en molande värk.

Hur ska jag bli av med den?

Är kärlek min värktablett?

Eller krävs någon form av rehab-träning?

Hur ska jag bli kvitt dig?

Träffa dig mera eller aldrig mer?

Jag önskar jag hade svaret.  

Jag har gjort min man besviken.

Genom att vara ärlig berättade jag för honom att jag innan vi träffades haft mycket starkare känslor för en killkompis till mig än vad som kan klassas som kompis. Jag förklarade att detta var då. Nu är det förbi. Men jag ville att han skulle veta hur det legat till. Ok sa han. Tyckte det var lite dumt att jag inte sagt nåt tidigare, men ok.

Igår träffades jag o killkompisen över en öl. Som två vänner, vilkasomhelst. Det kunde varit min bästa väninna o jag. men min man blev besviken. På att jag inte berättat i god tid om det (jag glömde bort det och sa det samma dag), och undrade om jag "Kanske inte är klar med de känslorna?!" Det gör ont i magen på mig. Jag har gjort honom så orolig. jag vill ju inte undan hålla honom något, så därför har jag varit ärlig. Men nu verkar det bara komplicera situationen och gör honom svartsjuk, tvivlar på mig och att jag kanske inte kan vara vän med min killkopmis längre?

Hur ska man förklara? Hur ska man gottgöra? Hur ska jag återvinna hans fulla förtroende? som nu verkar vara stött i kanten?

Jag är en Blåval

...

Du kan gömmas i min mun
En människa är inte tung
Att bära på för
Vad ska det bli av dig
Vad ska det bli av dig hey
Ja vad ska det bli av mig..

-ur Laleh's Bjurö klubb

Just nu önskar jag att jag var Blåvalen. Men tycker dock att en mänska är ganska tung. Att bära på. Att försöka rädda någon annan. Speciellt när man inte vet vad man själv ska bli. Ja, vad ska det bli av mig?!

Gör vad jag kan för att försöka hjälpa. Men vart leder det om den man försöker hjälpa inte vill bli hjälpt? Då går det ju inte.

Jag önskar så du kunde "ta tag i ditt liv".  Gå på lektionerna. Göra läxorna. Gå till ditt jobb. Prata med din pappa. Säga nej till alla de dåliga kompisarna, som inte är några riktiga kompisar. Våga hävda dina rättigheter och höja din röst. Tro lite mer på dig själv. Tro på dig själv. Då skulle du bli lycklig. Och vi andra runt omkring dig också. Men jag lyckas inte förmå dig ditåt. Jag orkar inte hela vägen fram. Jag når inte hela vägen. Jag är inte Blåvalen. Jag är bara Pappas nya Fru eller Den elaka Styvmodern.

Som du inte vill veta av. Inte ha nån hjälp av. Du fryser bara ute mig och låtsas som att jag inte finns. Om du bara anade hur mycket jag tänker på dig och hur gärna jag skulle hjälpa om du bara lät mig. Öppnade upp dörren lite. Allt skulle kunna vara så annorlunda. Vi skulle kunna prata om livet. Jag skulle kunna ge dig mina tips. För vi är ganska lika du o jag. Trots alla olikheter.  

   "Jag är på väg att bli en olycklig människa". Så kände jag mig för 2 dagar sedan. Ingenting kändes riktigt bra. Jag var inte nöjd med nåt, självkänslan svajade ordentligt, började tvivla på det mesta i mitt liv.

Igår kändes plötsligt allt lite bättre.

Idag kom min mens. Deppigheten är vips borta! Vad är det med dessa hormoner!!!? Trots att jag är 31 år har jag inte lärt mig kontrollera dem. Det är de som styr mig hela tiden. Totalt. Och så ska det kanske vara för oss människor. Men det känns så hopplöst och farligt på en gång. Tänk om man gör nåt dumt i de där stunderna när man är som mest deppig. Bara för att man har en hormonsvacka (eller topp?) som påverkar humöret?!

-Sometimes I feel blue av Elena (eleart)

Har funderat på att medicinera de här premenstuella besvären i form av plötslig nedstämdhet. Det finns ju naturläkemedel. Ska nog börja med Femicur igen. Provade under några månader i somras men kunde inte med säkerhet säga att de hade nån effekt. Men jag slapp i alla fall deppa ihop totalt dagarna före mens. Ska nog testa igen.

Hemma efter en lång arbetsdag. Har jobbat duktigt idag och faktiskt uträttat massa bra saker. Men är ändå inte nöjd. Jag missbedömde tiden igen och blev kvar längre än beräknat på jobbet. Kom hem sent. Gjorde min man besviken. Sonen skulle just läggas och jag förstörde alltihop. Det slutade med raseriutbrott, gråt o tandagnisslan. Bara för att jag skulle vara duktig och göra klart lite grejer på jobbet. Så tänkte jag inte på min son, som längtade efter mig och ville leka innan han skulle läggas. Hur dålig mor är man inte då?

Dessutom kom jag försent till dagis imorse igen. Gick upp 70 min innan vi skulle vara där, men sonen vaknade inte, så fick väcka honom 35 min innan. Men då var han så sur och ville ingenting, varken kissa, ta av pyjamasen, klä på sig, äta nåt eller klä på ytterkläderna. Så vi blev ju givetvis försenade. Trots att det bara tar 5 min till dagis. Personalen sa att vi "borde införa fasta rutiner för honom. Samma rutiner varje dag. Vid lämning OCH hämtning." Och så spände de ögonen i mig. Vaddå samma rutiner tänkte jag? Det är ju det vi har? Eller? Men de menar givetvis att jag ska sluta komma försent. För jag gör ofta det. Min man gör nog aldrig det. Jag är SÄMST på att passa tider. Måste lära mig detta nu. Det går ju ut över mitt barn och min man. Vilken dålig morsa jag är!!

Hej! här är jag! Nu har jag äntligen startat mig en liten blogg!

Om livets konstigheter och funderingar. Allt som upptar de där små hjärncellerna.

Äntligen ska alla tankar få publiceras. Svart på vitt. Eller nåja inte alla kanske. Och Svart på orange blev det visst.... :)

Puss o kram hoppas ni läser.

Dagens förunderlighet: En tonåring kommer hem och är fly förbannad. Säger ett hej till mig och ett hej till sin pappa i en helt annan ton. Sen blir det bråk o tjafs. Varför? Ingen som vet. Sömnbrist och blodsocker brist kanske. Av samma orsak får 2-åringen utbrott o skriker tills han kissar på sig. Eller kräks. Kroppen är underlig...